fredag 25 februari 2011

Fuck oil prices, freedom is priceless!

Just så skulle jag vilja avsluta den här veckan. Efter att klurat på något klokt,insiktsfullt och varnande inlägg på utvecklingen i Nordafrika så har jag till slut inte någon särskild kraft kvar till det tänkta inlägget. David Jonstad på effekt förklarar utrycket bättre än jag kan,Cornucopiatar sig an läget bättre än jag kan och ägnar sej idag åt frågan om det är dags att börja hamstra drivmedel. Många bloggar där ute finns det som tar frågorna på betydligt större allvar än vad våra folkvalda gör och det enda kloka jag tänker drista mej till idag är en liten uppmaning att förkovra er i världsläget, sätt er in i begreppet peakoil, fundera kring ert eget beroende och ägna en stund åt att fundera på följderna på vad som händer i världen!

Vad jag själv ska göra?
Ja jag tog mej själv på så saftigt allvar efter förra inlägget att jag köpte mej en Kaffeplanta på plantagen.Så jag ska väll plantera om den och placera den i något mysigt fönster.
Då har jag iallafall en rimlig chans att få mej en kopp kaffe,även om jag inte hamstrat upp mej på en massa bil-soppa... Ha en trevlig helg!

måndag 21 februari 2011

Att odla sig en kopp kaffe...


Så låt oss nu tala om något annat, låt oss tala om lösningar istället för problemen. För visst måste vi lyfta upp problemen och visa dom för dem som sväva i ovisshet. Men låt oss inte fastna där för pessimismen föder inget gott...
Nå, så med de problem som vi nu har framför oss så har vi en hel del att göra, och istället för att drabbas av nedstämdhet,depression och förtvivlan, så låt oss istället skrida till verket.

Så här tänker jag kring ett -litet kan tyckas,men dock- ett problem. Hur tusan ska jag få mitt kaffe då importerna begränsas av brist på billiga transporter och världs ekonomierna rasar?

Jaja, skratta ni! Men utan kaffe så kan jag lika gärna vara utan resten också!
Mitt kaffe behov är något som jag inte ens i min vildaste "extremwannabeemiljöaktivistvegan"- fantasi kan tänka mej att ändra på! och naturligtvis är detta ett dilemma för oss som tänker oss ett självförsörjande samhälle. Att odla kaffe på våra breddgrader är inte riktigt vad jag skulle kalla hållbart. Därmed inte sagt att man borde prova! "Anners vet en ju inte hurde smaker..." som Emil skulle ha sagt.

Nu är mina erfarenheter kring kaffe odling på den egna täppan ytterst begränsade men just därför så vore det väl kul att vända på ämnet lite grann. Nu kanske ni tycker att jag borde använda min utstakade tid här på planeten till något nyttigare födo ämne än kaffe (ni skulle bara veta mina funderingar kring druvor och rödvins produktion...och att jag redan sått tobak!). Men det är väl det där konstiga behovet av att odla något till sej själv och tanken att kunna läppja på en kopp kaffe från egen producerade bönor vore väl en tillfredsställelse svår att jämföra med nåt annat?

Så låt oss börja med en liten film och lyssna på Larry Santoyo´s kloka ord om permaculture (kunde inte sagt dom bättre själv) och tankar kring kaffe odling på naturligt sätt i Mexiko. (inte så mycket om själva kaffe odlandet, men likväl kloka ord som tål att spridas...)



Så kan man tänka sig att det skullevara möjligt att odla sej en kopp kaffe då på våra breddgrader?
Tja, inte vet jag, men att odla upp en liten buske som krukväxt kan det väl vara värt att prova, och här hittade jag till och med en liten beskrivning; odla kaffe. Frön finns att beställa från Impecta har jag redan sett, så det är väl bara å prove då?
Fast jag antar att man får dricka Gevalia ett tag till innan man bärgat den första skörden...

tisdag 15 februari 2011

Apropå Tim Jackson...

...som jag skrev om, här om dan så finns nu hans föredrag att se här nedan.För er som inte kom in för att det var fullt,eller för er som bara missade det ändå...Håll till godo!

söndag 13 februari 2011

Insnöade tankar...

Trots att vi bor i ett land som korsas av polcirkeln så verkar det som många människor blir överaskade av att det kommer en massa snö i februari. Åtminsonde på dom breddgrader som jag numer befinner mej på (ca den 60:e,något som vilken gammal skoljordglob som helst kan visa att det är långt norrut!).
Men nu när snön återkommit ska jag gärna vara den första att säga att jag klarar mej gärna utan och att för mej får det gärna vara barmark i februari (eftersom jag är Norrlänning som lever i exil i mälardalen,så hade jag nog hoppas på lite mer exotiska vintrar...). Men faktum kvarstår att snön faller som den alltid gjort och ibland mer och ibland mindre,kanske får vi se förändringar åt ena eller andra hållet på grund av klimatförändringarna,men det är nog lite tidigt att säga något om just nu.
Snöfallet har för min egen del inneburit att jag tillbringat en större del av det senaste (läs två dar sedan) dygnet i en liten traktor kämpandes med att flytta en massa snö och lyssnat på radio.
Dygnets nyhets flöde som upprepats i mina lurar varje heltimme har handlat mest om  Mubaraks tal till folket (vilket i skrivande stund ser ut att tagit ny vändning...) i Egypten. Om situationen där har det senaste tiden skrivits spaltmetrar om på svenska bloggar och många handlar om upprorets kopplingar till Oljan. Mycket intressant läsning på bla: livet efter oljan  effekt  flute 


Ett annat återkommande ämne under dygnets nyhetsflöde,var att vi kan komma att se utökade funktioner i våra mobiltelefoner genom att ladda dom med plastkortsfunktioner, dvs att dina uttag och banktransaktioner kan skötas via mobilen och att vi inte längre behöver korten.

Min första tanke blir då genast att: Sååå...vad händer då jag tapar min mobil?eller har sönder den?eller om jag inte har täckning? Känns det inte lite riskabelt att bygga upp en infrastruktur kring samma nätsystem?

På samma sätt som internett har gett oanade möjligheter för att sammankoppla mäniskor i stora nätverk över hela jorden så är det också ytterst utsatt och skört då det hela bokstavligen hänger på en tråd. Utan internett så hade folket i Egypten kanske inte kunnat samlats så enigt, kanske hade inte ens missnöjet mot regimen uppståt utan den osencurerade (?) iternettbilden av omvärlden( framförallt visad på bloggar). Där har vi den stora fördelen med nätet och det som är överlägset små lokala nätverk.
Nackdelen är den sköra tråd vilket det hänger på. Utan uppkoppling är 300 globala "friends" rätt så betydelselösa.Där är istället det gamla lokala nätverket helt överlägset då det inte bara fungerar utan yttre tillförsel av energi, utan ofta också förstärks i ororliga tider.
Att hänga hela samhällen på ny teknik skapar ytterligare beroende och sårbarhet vilket inte minst visas av det senaste dygnets väderlek. Snön orsakar svordommar,trafikproblem och "kaos", och kan på några timmar helt ta över nyhets flödet. Folk blir hemma från sina jobb,bussaroch flygplan blir stillastående och strandsätter folk som hade planerat något helt annat.
Men är det snön vi ska svära över?
Är det snön, som fallit över vår del av jorden långt innan vi ens tog oss hit, som är boven i dramat?
Var snön ett lika stort problem för hundrafemtio år sedan?
Nej, självklart inte.För hundrafemtio år sedan så hade vi inte behovet att handla flera gånger i veckan,att passa tider på platser som var otänkbara att ta sig till på den tiden.Man förväntades inte att vara anträffbar dygent runt varje dag! 
Det som är problemet för oss i dag är självklart inte snön i sig,utan det faktum att vi byggt fast oss i ett ytterst skört samhälle som helt bygger på att det fungerar som det ska. Att tider kan hållas med minut precision (vilket för hundra femtio år sedan var dagsprecision). Vi har byggt upp en infrastruktur som är väldigt känslig för yttre stress! 
Frågan är hur detta samhälle kommer att klarara av ytterligare, och en fan så (ursäkta mitt språk, är trots allt endast en enkel arbetare...) mycket större stress situation?
Kan ett stort globalt nätverk och system föda oss med importerad mat till exempel då vi kommer till den punkt då vi inte längre har billig energi iform av Olja? Kan ett litet land i norr, (som kanske inte lider mer av klimatförändringarna än att snöskottningen ökar eller minskar) förlita sig på att föda sig på grödor odlade på sydligare breddgrader då torka och översvämningar slår ut skördarna?

Känns det som ett stablit system att använda mobilerna för att kunna köpa sitt dagliga bröd som ska produceras av ett jordbruk som är helt beroende av olja och att klimatet inte gör några större svägningar?

Hur låter det här?
Ett lokalt nätverk av lokal odlad mat som man betalar cash eller byter till sej mot tjänster eller andra varor!
Som om det var för hundra femtio år sedan? Ja kanske det? Saker och ting var säkert inte bättre förr. Men det jag tror att det blir allt viktigare att se att vi är inne på fel spår och att vi måste backa bandet lite för att hitta nya vägar. Jag menar inte att vi behöver gå klädda i vadmal och gnaga på rovor,samtidigt som vi får en släng av digerdöden lite då och då!Men att fundera på vad som fungerade och ta tillvara på gammal kunskap innan den går förlorad tror jag blir allt viktigare.

Jag tror att om vi inte gör något, kommer att se betydligt fler situationer liknande den i Egypten !

onsdag 9 februari 2011

Tim Jackson och välfärd utan tillväxt

Tog mej in till Stockholm city i kväll och lyssnade på en mycket intressant föreläsning och diskussion med Tim Jackson, som skrivit boken "Välfärd utan tillväxt" . Och detta var ämnet för kvällen, som förutom Jackson bjöd på kloka ord av herrar, Johan Rockström och Anders Wijkman. Arrangörer av dethela var ABF,Glokala Tankesmedjan och så den eminenta blaskan Effektmagasin, som jag varmt rekommenderar alla att signa upp sej på en prenumeration på. Mer att läsa på deras blogg om Tillväxt diskusionen.

Nå, då jag emellanåt hamnar i storstan så blir jag allt som oftast en aning nedstämd och vemodig inför allt detta som är så långt ifrån vår rätta natur, och jag finner mej ofta sitta på tunnelbana eller pendel och tycka lite synd om alla som rusar runt och inte verkar se det vansinniga i alltihop, som inte förstår....Därför är det ändå skönt att kliva in på ABF huset en afton som denna och se att mina fördomar kring befolkningen i storstaden komma på skam, och jag inser att det ofta likaväl kan vara jag som inte förstår?
En överfull lokal med folk som kommer för att lyssna och  jag inser bredden av vårt engagemang för dom stora globala frågorna. En blandning av människor med olika vinklar kring problemen och naturligtvis lösningarna. Som alltid på liknande tillställningar så har vi en mängd dreadlocks prydda,sjalinsvepta veganer med aktivist-glöd i blicken, vi har några övervintrade hippies, dammiga lärare,kostymklädda lokalpolitiker och kanske någon företrädare från näringslivet. Oavsett om man engagerar sej kring klimatfrågan,vattenbrist,utfiskning,gurerilla odling och matproduktion, peakoil, lokala hållbarhetsfrågor,övergödning och gift utsläpp,eller vad som helst...framtiden för våra svenska måsfåglar?
Så är vi ändå där för att vi bryr oss om framtiden och oroas för problem som kommer att påverka oss alla, men som allt för många fortfarande inte ser.
Och den ständiga tillväxten som vi gjort oss så beroende och självklart hängivna till, knyter på något sett samman alla dessa påsar på ett konkret sätt.
I mina ögon så släpar alla dessa stora globala frågor efter i kölvattnet av den totala tillväxten.

En fråga som är komplex och en ytterst svår nöt att knäcka. Kan vi skapa välfärd utan tillväxt? och  i så fall hur...? Vi måste konsumera för att hjulen ska snurra, och för att skapa tillväxten som ger oss jobben som ger oss mera pengar så vi kan konsumera mer och nyare prylar (som vi oftast inte behöver) och så skapar vi jobb åt någon som tjänar pengar och kan köpa nått och.....bla bla,ja ni vet hur det är.
Frågan är hur kan man bryta detta, att fortsätta är helt ohållbart det kan vi konstatera direkt! Men att hitta något annat...?

En fråga som jag naturligtvis skulle kunna ge ett långt hemmasnickrat svar på hur jag tycker det skulle se ut i den bästa av världar,men jag skonar er idag och tänker inte ge mej in längre i ämnet utan jag hänvisar till Effektmagasinets blogg och ger er ett klipp med Jacksson från en tidigare föreläsning på TED´s
Tim Jackson's economic reality check Video on TED.com


Då jag skulle ta mej hem så slank jag in på Pressbyrån på T-centralen för att köpa mej en kopp kaffe.15 spänn för en liten kopp får väl anses som ett klipp i centrala city. Men just som jag skulle fiska upp en tjuga och betala så såg jag ett erbjudande om kaffe OCH en kanel bulle för tjugospänn! Var inte det ett klipp så vet inte jag? Problemet var bara att jag var inte särskilt sugen på en halvkilos kanel bulle men för endast en femma till så var det ju nästan fånigt att låta bli. Jag gick till pendeln med smulor av pärlsocker i mungipan och funderade över systemet. En kanelbulle som man egentligen inte vill ha eller behöver skapar arbetstillfällen inom jordbruket,bagerinäringen,ägg och mejeri poduktionen  å en massa annat, framförallt så blir det en jäkla massa transporter av allt kors och tvärs över jordklotet...men g od var den!

måndag 7 februari 2011

Fula fiskar!

I dom yngre tonåren så var jag en så kallad Akvarist. Ett ord som faktiskt inte hörs så ofta nu förtiden. Men det betyder helt enkelt : en som äger ett akvarium eller två, och kanske skulle man idag  ha kallat en sån som mej för "nörd". Akvarie-nörd eller fisk-nörd? vad vet jag? Iallfall så tror jag dagens finniga nördar oftare stirrar in i en dataskärm än i ett akvarium ? Som ung akvarist så hade jag under en period några stora hajliknande fiskar, som inte hade mer med hajjar att göra än att det fans en viss likhet i utseendet.Fiskarna tillhör det stora släktet malar och, på akvaristernas språk så kallades dom för hajmalar.

Senare i livet så kom jag att arbeta som kock på allehanda krogar och syltor, det var någon gång under den karriären som jag på någon lunchkrog kom att snubbla över en ny fiskprodukt som kallades för Pangasius, och redan då jag första gången såg kartongen så hade jag en känsla av att det var något med det där ordet som var bekant, ( akvarister har oftast en förkärlek för att svänga sig med latinska namn...) Men det var inte förens jag vände på den och såg den tecknade bilden av den fisk som kartongen innehöll som poletten ramlade ner. Där var den ju! min ungdoms hajmal! Förpackad i form av vita fina fileer frysta i femkilosblock.

För den som har studerat malfiskars betende vet att dom framförallt livnär sig på vad dom kan hitta i bottenslam och dy! Jag kände genast en konstig bismak i munnen och redan innan jag provat så kunde jag ana dysmaken. Jag har därefter hållit mig borta från den, dels av smakmässiga skäl men även av en viss misstänksamhet mot billiga,odlade produkter från fjärran länder. Och visst var mina misstankar befogade. För den som lyssnar på P1 så har man knappast undkommit att höra ordet pangasius idag.
Det började redan i går med det lysande radioprogrammet Maten pris, där Daniel Öhman och Malin Olofsson gör ett reportage och avslöjar stora problem i dom Vietnamesiska fiskodlingarna. Utsläpp av nedskitat vatten,utfiskning av foderfisk (vilken i sig själv är lika ätlig) dammar så överfulla med fisk att det går åt en helsikes massa antibiotika för att få det hela att ens fungera utan sjukdommar, helt enkelt en totalt ohållbar jätte industri som ger gott om flis till Vietnam och en massa billig dyfisk åt oss!Jag skulle kunna utveckal detta ännu mer, men jag ber er ödmjukast att läs,lyssna och se filmklippen på  Matens Pris i P1 så får ni en betydligt bättre bild.
Vad som varit på nyheterna idag så  har det handlat om WWF som tydligen klantat till det lite genom att låtit sej påverkas av Vietnamesisk regering.Så här skriver man på Matens pris egen sida:
"Ekot har i dag avslöjat spelet bakom den populära matfisken pangasius. Världsnaturfonden rödlistade i höstas fisken och uppmanade konusmenterna att köpa den, men efter hot och påtryckningar från Vietnams regering och myndigheter plockades fisken bort från listan."

Oavsett vad eller hur det ligger till så är det inte bra att en organisation som WWF ens näms i dom här samanhangen, deras tyngd ligger i ett trovärdigt arbete och finns det risk att den trovärdigheten ruggas så vore det väldigt tråkigt.

Men om allt detta kan ni som sagt studera vidare, själv vill jag bara komma till den tanken som vilar så tungt ( utan skadad trovärdighet...) på denna blogg, själva vår kompostfilosofiska fundamentala värdegrund.
Oavsett om man kan lösa problemen med att rena vattnet från dessa dammar, oavsett om man kan lösa problemen med sjukdommar och utfiskningen av foderfisk, så är det aldrig hållbart med stora industriella produktioner av mat! Det funkar helt enkelt inte av den mycket enkla,naturliga och sunt förnuftiska anledningen att naturen slår tillbaks på ett eller annat sätt, så länge vi inte anpassar oss efter dom förhållanden och spelregler vi har. Förr eller senare uppstår andra ,nya problem.

Den lokala småskaligheten är den enda vägen mina vänner, för dej som trodde annat kan jag bara säga ; Jag är ledsen att behöva upplysa dej, men så är det!

Vi kan inte längre skicka mat kors och tvärs över jorden, eller döva våra samveten genom att producera vår billiga mat i länder där vi aldrig ser vad som sker, vi kan inte längre utarma andras miljöer och förutsättnigar för vår egen bekvämlighet. Vi måste följa årstider och lokala tillgångar igen, så som vi gjorde förr en gång, för inte alls länge sedan.

En liten fiskodling för att producera närmsta byns invånare med fisk, fungerar därför att det ligger i byns intresse att det fungerar utan att dricksvattnet blir förorenat, eller att man tar ut för mycket foderfisk så det fisket av andra arter blir lidande. Stockholmarna skulle kunna äta Aborre och strömming från skärgården istället för exotiska arter från andra länder, och skulle därmed också se en större vits med att försöka få östersjön ren igen. Jag är övertygad om att för att mäniskor ska fatta vad vi äter så måste vi ha en närhet till producenten.
Att bara ta och ta av naturresurserna är endast hållbart en tid, sedan kommer tiden för återbetalning! Vill vi äta billig fisk (som dessutom smakar dy...) så får vi också inse vilka som ska ta notan...

Men hur ska jag veta, jag som mest tillbringade min ungdom stirrande i ett akvarium.

söndag 6 februari 2011

Tankar inför våren...

Dom går liksom inte att komma ifrån dom där...ni vet dom där tankarna som vissa av oss dras med så snart vintern tippat över nyårssträcket. Liksom jag skrev härom dan  dags-for-varbruk-osv... så är det nog så att vi har det i ryggmärgen, i blodet,i generna eller vad ni vill! Ja ni vet vad jag menar, dom där tankarna på hur årets odlingar ska se ut, vilka frön som ska sås och vart sedan dom små plantorna ska få växa upp och förhoppningsvis ge dignande skördar.
Det är dom tankarna som kommer smygande fast snön ligger djup och man vet att det inte på långa vägar är (tja lite kanske...) någon panik med sådden.

Och man tänker i oktober då man ser att det mesta hann bli både uppvuxet och skördat i tid, att den här vintern ska jag inte vara för ivrig, Nej vänta hellre än att ha en massa rangliga småplantor som översvämmar dom ytor man har till förfogande. NEj nej inte förens en bra bit in i Februari för de första ,det räcker gott och väl! se bara på purjolöken som jag så omsorgsfullt sådde i februeri, den växte minsan med en jäkla fart fram till mars, men sen då? var den inte lika liten å klen ändå i slutet av sommaren. Jojo, nu ska det minsan visas på is i magen, tänker man.

Men så kommer den där känslan likförbaskat, och snart sitter man där med frökataloger och skissblock, och innan man vet ordet av så har man sått dom första fröerna!

Så jag går nu och funderar på hur jag ska plantera årets grönsaker och jag vet att det är långt kvar och fast jag (då ingen ser) gärna hackar lite i snön på odlingsbäddarna, liksom för att kolla läget eller för att väcka någonting till liv? så vet jag att det är månader kvar innan jag ska strö dom första palsternacksfröna i vårsolen.
Men ändå kan man inte låta bli, sedan jag anla den här lilla köksträdgården så har (vilket endast är ett par säsonger) resultatet varit mer...vad ska jag säga?...skiftande, än överrumplande. Och visst tar det sin tid att bygga upp jorden (eftersom jag konsekvent vägrar att gräva så är jorden uppbyggd av tillfört material som ligger ovanpå den befintliga lerjorden) och framförallt så tar det sin tid att lära sig att göra rätt.

Och man får prova sej fram lite för att hitta sin form, om jag utrycker mej så. Visst vill jag ha den där skiftande och mysiga "Potager" känslan med  odlingar som är lika vackra som goda, men ibland är jag bara praktiskt fokuserad på maximerade skördar av dom grödor som verkligen ger något att lägga till vinterföråden. Så har jag i grunden permaculturens tankesätt och kanske är det dom kompostfilosofiska funderinagrnas fundament som vilar i naturens egna, redan utprovade lösningar. Just nu när jag nyligen läst Fukuoka´s The one-straw-revolution så känns det mest som om jag skulle vilja öppna alla fröpåsar och hälla innehållet i en bunke och blanda om allt sammans till en salig mix som jag sedan skulle kasta omkring mej över odlingarna och sedan låta naturen ha sin gång. Låta dom som trivs växa och dom som inte trivs falla undan.
Men det är väl ändå troligast att det blir någon sorts  mix av alltihop, och så får det väll vara antar jag?
Sniglarna och kålfjärilarna vill väll också vara med och tycka till om slutresultatet kan jag tänka mej.

Ja, så i och med det, så är det väl lika bra att förklara odlingssäsongen 2011 för öppnad, och att vårbruket kan starta!

Tjuvstartat?.. jag ...Neeej...
Nja, lite kanske, men bara lite...å bara några dar, förra veckan ...men bara rotselleri å lite chilli, åså paprika, å en del blommor till jobbet,å just ja! en massa pelargon sticklingar men inte mer än så...Åh, jaja å så den där purjolöken då förståss, den får en chans till...

torsdag 3 februari 2011

Mera böcker.

När vi nu är inne på böcker, och det är sent på kvällen,å jag är för trött för att ha något egentligen vettigt att säga, men då jag ändå sitter här, så kan jag ju ändå säga nått...? Hittade en bok på http://permaculture-media-download.blogspot.com/ som jag skulle vilja ha. ( och som en ren händelse så såg jag just nu att den bloggens senaste inlägg handlar om trädgårdsböcker...ja där ser man). Men det jag skulle vilja ha är en bok som heter Gardening when it counts, growing food in hard times. av Steve Solomon. Låter inte det som nått för mej? Fins att tillgå för 14 dollar ser jag. Texten om författaren har jag snott rakt av! Men som sagt det är sent och jag är trött, och ibland är det bra skönt att skriva korta blogginlägg. "Steve Solomon is a well-known west coast gardening guru, and author of five previous books. The founder of Territorial Seed Company, he has taught Master Gardener and Urban Farm classes at the University of Oregon in Eugene. His book, Growing Vegetables West of the Cascades has appeared in five editions." God natt!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...