lördag 19 mars 2011

Att så frö i hopplösheten...

Den senaste veckan har jag flera gånger försökt få till något vettigt att förmedla här i ett inlägg, och det naturliga hade förstås varit att komentera något kring världsläget.
Allt det som nu händer i Japan lämnar ingen oberörd och ssamtidigt fortsätter ororligheterna i Nordafrika, och framförallt i Libyen. Ingen missar naturligtvis mediaflödet och det går helt enkelt inte att komma undan. Och varför skulle vi vilja komma undan ? Medmänniskor dör! Och själklart ska vi bry oss.
Samtidigt så känner jag att det kan bli förmycket till slut. Jag kan gärna ta in allt, men hopplösheten kommer smygande och frustrationen över att leva i en sjuk värld med så mycket elände som man inte kan göra något åt.
Och än mer elände kommer vi naturligtvis att se om det får fortsätta. Jag har helt enkelt inte kunnat formulera något att säga (skriva) av den anledningen att det är för mycket på en gång helt enkelt.

Hopplösheten är väl jäkligt naturlig i sånna här sammanhang och något som vi alla behöver få en släng av då och då,däremot så får vi inte stanna där för länge så den biter sig fast.
Efter hopplösheten så kommer depression eller motivation, valet gör vi själva.
Vi måste välja motivation. Vi måste låta eländet lära oss något och inte bryta ner oss i uppgivenhet (även om jag är den första att erkänna att det är lätt hänt...) Istället för att sitta fraför tv och sucka och tänka att man inget kan göra så, måste vi fokusera på det vi kan göra!

Det är lätt att tro att en enskild person inte kan göra något, men vi som påtar i jorden vet att det ur ett litet frö kan komma stora träd, och det är lite så jag försöker tänka, kan jag få någon stackare att lyssna på vad jag säger eller skriver så har jag väl ändå på nått sätt, sått det där första fröet som kan förgrena sig vidare till ett stort träd ( eller varför inte en hel jäkla skog!).

cornucopia skriver om det som jag själv tänker kring,då det händer stora katastrofer runt om i världen. Oavsett om det är mänskliga faktorer eller naturliga som ligger bakom så visar det gång på gång den tunna tråd på vilka våra samhällen är byggda.
Extremt beroende av fossilt bränsle och transporter. Långa slingrande vägar från mat produktion till mun,ett totalt förtroende på att systemen fungerar.
Vi tar förgivet att mathyllorna i våra butiker svämmar över av billig mat i ett överflöd som tidigare generationer knappast ens kunde fantisera om.
Det är så självklart att vi alltid har tillgång till mat att vi behöver inte ens behöver fundera på det, och så ver det med all säkerhet även för dom som bor i Tokyo bara för en dryg vecka sedan, nu lider dom brist på mat!
Även om vi nu inte har några större problem med jordbävningar i vårt land så visar det ändå på hur skört vårt system är, och det är många trådar som kan brista även om vi slipper jordbävningar.

Vi måste vifta bort hopplösheten och dra våra huvuden ur sanden och sätta mer frön, ett samhälle kan förändras och det måste göras innan trådarna börjar brista.

Jag vandrade en gång med barnvagn i Wasaparken ihufvudstaden, och böjde mej ner för att plocka upp en kastanj bland många andra, jag stoppade nöten i fickan och senare i en kruka på balkongen. Och nu står plantan där varje sommar i sin kruka och blir lite tsörre för varje år, den är långt i från det enorma träd som den skulle kunna bli, men det finns liv och den har kommit en bra bit på vägen...

söndag 6 mars 2011

Jean Pain´s kompost energi.

Vi som råder över en fungerande komposthög, eller för den delen har passerat flishögarna vid en pappersfabrik en kall höstmorgon vet att det är något därinne bland det organiska materialen som alstrar värme. Som får komposten att kännas rykande het då du vänder upp lite av det översta lagret, något som får dom enorma flishögarna att avge ångande moln i morgondiset. Microorganismernas hårda arbete med att bryta ner det döda, skapar värme och ny energi. Där har vi skillnaden mellan det mänskliga sättet att alstra energi och naturens egna sätt. Detta är energi som skapas i ett cirkulärt system och där det aldrig skapas några restprodukter eller avfall som måste gömmas i hundratusentals år eller som påverkar atmosfären. Jag har ofta funderat på om man inte skulle kunna ta vara på den energin på en klyftigt sätt, men det är faktiskt inte förens nu som jag snubblat över namnet Jean Pain.
Han var nämligen en fransman som gjorde just det! Tog tillvara på värmen i en enorm komposthög som var gjord av uppflisat sly. Detta alstrade värme nog för att producera 60 gradigt varmvatten i 18 månader,samt biogas till köksspisen. (se teckningen) Han körde till och med sin bil på gasen.
Moussior Pain som avled i början av åttiotalet var minst sagt helt rätt ute och borde deffenetivt uppmärksammas mer idag då vi måste hitta alternativa lösningar. Vad blev restprodukterna av denna energikälla? Jo fin mull, som världen för övrigt lider brist på. Det är just såna lösningar vi måste hitta, lösningar som ger tillbaks mer än vi tar.
Då kanske vi har en chans att återskapa en del av den värld som vi förstört!Sjärlvklart så finns det en gammal film om honom på Youtube. Två delar,engelsk textad,tysktalande om en fransman!




onsdag 2 mars 2011

Nu snurrar hjulen igen...

Så jublar vi tillsammans att den svenska ekonomin tar tigerkliv mot nya höjder, läser i SVD Näringsliv om tillväxt på 7% och nu jäklar kan rullar hjulen vidare mot nya investeringar,ordrar och sysselsättning. och jag tänker att det borde vara gott för ett land att vi ser en återhämtning och att folk får jobb och att vi kan handla mer igen. Några sidor längre bak läser jag om gruvdriften i Namibia som går strålande då man hittar nya fynd av uran ochh diamanter och att det måste väl ses som ett possitivt tecken i ett land som förra året rapporterade en arbetslöshet på över 50% !

Men den personliga världsbilden får gång på gång sättas på prov och inte vet jag varför jag fått ta rollen som pessimist och alltid läsa baksidorna mellan raderna? Men faktum är den att vi lever på en ynkligt liten ö i en oändlig världsrymt och den ön innehåller X-antal tillgångar i form av mineraler,fossila bränslen,vatten, odlingsbar jord, arter av djur och växter osv.osv.osv...Att då tro att vi kan pressa denna lilla ö att lämna från sig mer och mer varje år för att höjja våra procentsatser (eller sänka i fallet med arbetslöshet tex.) är orimligt.
Så bläddrar jag vidare i tidningen (gårdagens) och fastnar vid överskriften "Hjulen snurrar på fel sätt" på sidan 5 en lysande artikel av professor Staffan Laestadius där allt det jag skulle vilja säga står nedskrivet...och detta till och med av en professor!

Läs artikeln: Svd Brännpunkt Jag tycker att han ringar in det hela på dessa enkla rader ".den som menar allvar med ambitionerna att få stop på CO2 -utsläppen-mänsklighetens största utmaning-kan inte glädjas åt att tillväxten åter tar fart om den inte drastiskt ändrar karaktär."
 Jag har inga ambitioner att gå djupare in på vad den ändrade karaktären innebär (mer än att jag är ening i Leastadius resonemang) men vi måste -återigen- inse att vi ingår i ett ekologiskt system där allt följer ett cirkulerande mönster, där allt som vi tar måste vi också föra tillbaks! om det så är potatisskalen till potatis landen i form av mull eller Koldioxid i atmosfären så måste även våra ekonomiska systen ställas om till detta tankesätt.

The Cirkel of life, kan inte sträckas ut till en endaste lång raksträcka därför att till sist hamnar vi hur man än ser det till slut vid vägens ände, och denna ofrånkommliga ände närmar vi oss fortare ju snabbare hjulen snurrar!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...