Intrång i Jordelivet!

Då jag i går plumsade med min lilla komposthink med dagens bidrag från köket så fick jag till min förfäran se att någon eller något gått bärsärkagång i komposten. Min sinnrika och (som jag trodde…) säkert stängda behållare för matrester var uppbruten och man kunde tydligt se hur gamla frysta laxskinn, halvförmultnade kycklingben impregnerade i kaffesump ett och annat apelsinskal och några före detta äggkartonger som var på god väg att återgå till jordelivet, låg utspridda lite här och var i omgivningen.

En skymt av brottsplatsen...

Jag var bestört! Att göra intrång på denna heliga plats! Här där det som av jord är kommet åter till jord ska varda… Där livet bryts ner och återsuppstår…här där vi hittar självaste myllan till de filosofiska och existentiella tankar som råder, inte minst på denna blogg! Hur kunde man! Och vem? Vem kunde vara så respektlös att han/hon helt utan eftertanke kunde slita locket (en rejäl pjäs av trä med frigolitisolering!) av behållaren och sprida innehållet huller och buller helt utan tanke på följderna. Och följderna? Eftersom det var perfekt spårsnö så kunde jag konstatera att områdets rådjur redan trampat upp en rejäl stig till den nya matplatsen, skator och koltrastar hade kalasat och hjälpt till att sprida organiskt material runt omgivningarna. Det hela liknade ett vattenhål i Afrika, där vilda djur kommer och går med jämna mellanrum. Vältrampade stigar i snön och spår i alla storlekar och former. I vimlet av vilda spår så kunde jag också snart fastställa gärningsmannen! Rejäla trampdynsavtryck fick mej genast att inse att det helt enkelt var en Canis familjaris som varit framme, en hund, med andra ord! Ett djur som jag har viss erfarenhet av och som jag sett förödelse efter tidigare i mitt liv. (Som när två av mina slädhundar tog dotterns kanin…till exempel..) Jag kunde se framför mej hur en uppsluppen och glad jycke studsade runt med en halvrutten svål från julskinkan dinglande i käften, (av någon konstig anledning så målade mina inre tankar upp en bild av en hund som var omisskännligt lik grannhunden?) med ett koppel kraxande skator efter sig. Jag städade ihop det mesta och la tillbaks locket. Den här gången med en gigantiskt lerkruka på toppen, så att om vandalen skulle återvända till brottsplatsen så skulle det inte bara vara svårare att ta sig in, det skulle också finnas en möjlighet att krukan ramlar ner och nockar förövaren. Så slutsatsen av detta är att det komposterabara avfallet från vårt hushåll ändå kommer dit det hör hemma, dvs. tillbaks till vår jord. Att det först passera en hundtarm och troligen inte kommer våra odlingar till godo är kanske av mindre betydelse, det hamnar i alla fall inte i någon hopknuten soppåse bland en massa annat skräp på ett sopberg någonstans! Nu funderar jag på om jag ska göra en klassisk Hemingway? Kliva upp i gryningen, sätta mej på pass vid vattenhålet med en whiskygrogg och invänta viltet. Kanske får jag se en stare smyga sig på någon gammal ostkant, eller en blåmes som försiktigt pickar i äggskalen. Har jag tur får jag se ett riktigt storvilt! Rådjuren som så desperat tuggar på det mesta här i trädgården, i så fall så borde man även beväpna sig som Ernest, med en lejonbössa…