måndag 7 februari 2011

Fula fiskar!

I dom yngre tonåren så var jag en så kallad Akvarist. Ett ord som faktiskt inte hörs så ofta nu förtiden. Men det betyder helt enkelt : en som äger ett akvarium eller två, och kanske skulle man idag  ha kallat en sån som mej för "nörd". Akvarie-nörd eller fisk-nörd? vad vet jag? Iallfall så tror jag dagens finniga nördar oftare stirrar in i en dataskärm än i ett akvarium ? Som ung akvarist så hade jag under en period några stora hajliknande fiskar, som inte hade mer med hajjar att göra än att det fans en viss likhet i utseendet.Fiskarna tillhör det stora släktet malar och, på akvaristernas språk så kallades dom för hajmalar.

Senare i livet så kom jag att arbeta som kock på allehanda krogar och syltor, det var någon gång under den karriären som jag på någon lunchkrog kom att snubbla över en ny fiskprodukt som kallades för Pangasius, och redan då jag första gången såg kartongen så hade jag en känsla av att det var något med det där ordet som var bekant, ( akvarister har oftast en förkärlek för att svänga sig med latinska namn...) Men det var inte förens jag vände på den och såg den tecknade bilden av den fisk som kartongen innehöll som poletten ramlade ner. Där var den ju! min ungdoms hajmal! Förpackad i form av vita fina fileer frysta i femkilosblock.

För den som har studerat malfiskars betende vet att dom framförallt livnär sig på vad dom kan hitta i bottenslam och dy! Jag kände genast en konstig bismak i munnen och redan innan jag provat så kunde jag ana dysmaken. Jag har därefter hållit mig borta från den, dels av smakmässiga skäl men även av en viss misstänksamhet mot billiga,odlade produkter från fjärran länder. Och visst var mina misstankar befogade. För den som lyssnar på P1 så har man knappast undkommit att höra ordet pangasius idag.
Det började redan i går med det lysande radioprogrammet Maten pris, där Daniel Öhman och Malin Olofsson gör ett reportage och avslöjar stora problem i dom Vietnamesiska fiskodlingarna. Utsläpp av nedskitat vatten,utfiskning av foderfisk (vilken i sig själv är lika ätlig) dammar så överfulla med fisk att det går åt en helsikes massa antibiotika för att få det hela att ens fungera utan sjukdommar, helt enkelt en totalt ohållbar jätte industri som ger gott om flis till Vietnam och en massa billig dyfisk åt oss!Jag skulle kunna utveckal detta ännu mer, men jag ber er ödmjukast att läs,lyssna och se filmklippen på  Matens Pris i P1 så får ni en betydligt bättre bild.
Vad som varit på nyheterna idag så  har det handlat om WWF som tydligen klantat till det lite genom att låtit sej påverkas av Vietnamesisk regering.Så här skriver man på Matens pris egen sida:
"Ekot har i dag avslöjat spelet bakom den populära matfisken pangasius. Världsnaturfonden rödlistade i höstas fisken och uppmanade konusmenterna att köpa den, men efter hot och påtryckningar från Vietnams regering och myndigheter plockades fisken bort från listan."

Oavsett vad eller hur det ligger till så är det inte bra att en organisation som WWF ens näms i dom här samanhangen, deras tyngd ligger i ett trovärdigt arbete och finns det risk att den trovärdigheten ruggas så vore det väldigt tråkigt.

Men om allt detta kan ni som sagt studera vidare, själv vill jag bara komma till den tanken som vilar så tungt ( utan skadad trovärdighet...) på denna blogg, själva vår kompostfilosofiska fundamentala värdegrund.
Oavsett om man kan lösa problemen med att rena vattnet från dessa dammar, oavsett om man kan lösa problemen med sjukdommar och utfiskningen av foderfisk, så är det aldrig hållbart med stora industriella produktioner av mat! Det funkar helt enkelt inte av den mycket enkla,naturliga och sunt förnuftiska anledningen att naturen slår tillbaks på ett eller annat sätt, så länge vi inte anpassar oss efter dom förhållanden och spelregler vi har. Förr eller senare uppstår andra ,nya problem.

Den lokala småskaligheten är den enda vägen mina vänner, för dej som trodde annat kan jag bara säga ; Jag är ledsen att behöva upplysa dej, men så är det!

Vi kan inte längre skicka mat kors och tvärs över jorden, eller döva våra samveten genom att producera vår billiga mat i länder där vi aldrig ser vad som sker, vi kan inte längre utarma andras miljöer och förutsättnigar för vår egen bekvämlighet. Vi måste följa årstider och lokala tillgångar igen, så som vi gjorde förr en gång, för inte alls länge sedan.

En liten fiskodling för att producera närmsta byns invånare med fisk, fungerar därför att det ligger i byns intresse att det fungerar utan att dricksvattnet blir förorenat, eller att man tar ut för mycket foderfisk så det fisket av andra arter blir lidande. Stockholmarna skulle kunna äta Aborre och strömming från skärgården istället för exotiska arter från andra länder, och skulle därmed också se en större vits med att försöka få östersjön ren igen. Jag är övertygad om att för att mäniskor ska fatta vad vi äter så måste vi ha en närhet till producenten.
Att bara ta och ta av naturresurserna är endast hållbart en tid, sedan kommer tiden för återbetalning! Vill vi äta billig fisk (som dessutom smakar dy...) så får vi också inse vilka som ska ta notan...

Men hur ska jag veta, jag som mest tillbringade min ungdom stirrande i ett akvarium.

3 kommentarer:

  1. Men åh vad bra du skriver !!!Håller fullständigt med, det kan inte vara möjligt att få industriellt jord och fiskbruk, dessutom långtbortistan, miljövänligt. Det är dags att få folk att upptäcka sambanden, men hur ? Du gör ett fint jobb här !
    Lisa/Lisas trädgård

    SvaraRadera
  2. Jag vet! Det är helt sjukt!!! Första gången jag smakade den där hemska fisken fick jag kväljningar av den äckliga dysmaken! Fruktansvärt. Vi köper den aldrig, aldrig, aldrig!
    Tack för fint inlägg:)
    Charlotta

    SvaraRadera
  3. Tack, tack! Håll er borta från dyfiskar!

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...