Att så frö i hopplösheten...

Den senaste veckan har jag flera gånger försökt få till något vettigt att förmedla här i ett inlägg, och det naturliga hade förstås varit att komentera något kring världsläget.
Allt det som nu händer i Japan lämnar ingen oberörd och ssamtidigt fortsätter ororligheterna i Nordafrika, och framförallt i Libyen. Ingen missar naturligtvis mediaflödet och det går helt enkelt inte att komma undan. Och varför skulle vi vilja komma undan ? Medmänniskor dör! Och själklart ska vi bry oss.
Samtidigt så känner jag att det kan bli förmycket till slut. Jag kan gärna ta in allt, men hopplösheten kommer smygande och frustrationen över att leva i en sjuk värld med så mycket elände som man inte kan göra något åt.
Och än mer elände kommer vi naturligtvis att se om det får fortsätta. Jag har helt enkelt inte kunnat formulera något att säga (skriva) av den anledningen att det är för mycket på en gång helt enkelt.

Hopplösheten är väl jäkligt naturlig i sånna här sammanhang och något som vi alla behöver få en släng av då och då,däremot så får vi inte stanna där för länge så den biter sig fast.
Efter hopplösheten så kommer depression eller motivation, valet gör vi själva.
Vi måste välja motivation. Vi måste låta eländet lära oss något och inte bryta ner oss i uppgivenhet (även om jag är den första att erkänna att det är lätt hänt...) Istället för att sitta fraför tv och sucka och tänka att man inget kan göra så, måste vi fokusera på det vi kan göra!

Det är lätt att tro att en enskild person inte kan göra något, men vi som påtar i jorden vet att det ur ett litet frö kan komma stora träd, och det är lite så jag försöker tänka, kan jag få någon stackare att lyssna på vad jag säger eller skriver så har jag väl ändå på nått sätt, sått det där första fröet som kan förgrena sig vidare till ett stort träd ( eller varför inte en hel jäkla skog!).

cornucopia skriver om det som jag själv tänker kring,då det händer stora katastrofer runt om i världen. Oavsett om det är mänskliga faktorer eller naturliga som ligger bakom så visar det gång på gång den tunna tråd på vilka våra samhällen är byggda.
Extremt beroende av fossilt bränsle och transporter. Långa slingrande vägar från mat produktion till mun,ett totalt förtroende på att systemen fungerar.
Vi tar förgivet att mathyllorna i våra butiker svämmar över av billig mat i ett överflöd som tidigare generationer knappast ens kunde fantisera om.
Det är så självklart att vi alltid har tillgång till mat att vi behöver inte ens behöver fundera på det, och så ver det med all säkerhet även för dom som bor i Tokyo bara för en dryg vecka sedan, nu lider dom brist på mat!
Även om vi nu inte har några större problem med jordbävningar i vårt land så visar det ändå på hur skört vårt system är, och det är många trådar som kan brista även om vi slipper jordbävningar.

Vi måste vifta bort hopplösheten och dra våra huvuden ur sanden och sätta mer frön, ett samhälle kan förändras och det måste göras innan trådarna börjar brista.

Jag vandrade en gång med barnvagn i Wasaparken ihufvudstaden, och böjde mej ner för att plocka upp en kastanj bland många andra, jag stoppade nöten i fickan och senare i en kruka på balkongen. Och nu står plantan där varje sommar i sin kruka och blir lite tsörre för varje år, den är långt i från det enorma träd som den skulle kunna bli, men det finns liv och den har kommit en bra bit på vägen...